Historik

Huset byggdes åren 1888–89 under en period då industrialismen tog fart i Stockholm, vilket medförde en betydande invandring till staden och att efterfrågan på bostäder ökade.

Arkitekten är okänd, men byggherren hette J O Berggren. Till att börja med var lägenheterna hyresrätter, men 1921 blev det en bostadsförening. De 15 lägenheterna kostade totalt 420 000 kr, och förutom de individuella insatserna lånade föreningen 125 000 kr samt ytterligare kapital av tre privatpersoner som ej bodde i huset. En femrumslägenhet på bottenvåningen förblev i föreningens ägo.

1928 installerades hissen, och 1934 fick de boende centralvärme och bad. Ursprungligen hade alla lägenheterna 4 eller 5 rum och kök med jungfrukammare. De två lägenheterna på vinden tillkom 1985. 1993 ombildades bostadsföreningen till bostadsrättsförening.

På över 120 år är det ett stort antal personer som har bott i vårt hus, och sedan 1920 även många som ägnat sig åt styrelsearbetet. Portvakt fanns till år 1972. De första protokollen är handskrivna, alltid med en vacker och lättläst handstil, senare blir det stenciler med blå text, och i dag kan vi läsa föreningens protokoll och meddelanden skrivna på dator.

Det finns familjer som har bott här väldigt länge. I Stockholms adresskalender från 1905 hittar man Carsten Rönne på Kungstensgatan 56. När han dog övertog hustrun lägenheten och senare dottern Anna Rönne tills C-R Skarin övertog den 1982. Han avled 2010.

Genom åren har naturligtvis ägarna genomfört ombyggnader och förbättringar i sina lägenheter. En del kakelugnar finns dock kvar med eller utan eldningsförbud, vackra gamla spegeldörrar och stuckaturer bidrar till charmen i våra lägenheter. Vi kan också glädja oss åt centralvärmen, våra moderna kök och att vi har en tiptop tvättstuga i källaren, där man även kan njuta av bastun om man gillar det.

Med tanke på alla olika människoöden som utspelat sig i det här gamla huset, skulle det säkert kunna bli en roman i många delar, men den tänker jag avstå från att skriva.

När jag har studerat föreningens arkiv finns där mycket material. Den mest dramatiska händelsen jag hittills funnit tilldrog sig i den lägenhet, som Klas och jag bebor sedan 1989. I arkivet finns ett brunt tjänstekuvert poststämplat 26 maj 1975 adresserat till "Bostadsrättsföreningen Heimdal UPA, c/o Carlemo, Kungstensgatan 56, 113 29 Stockholm", med avsändare "Polisväsendet, Stockholms Polisdistrikt, Kriminalavdelningen, Fack, 104 20 Stockholm". Av innehållet framgår följande:

1965 flyttade en dam, som jag tänker kalla ”doktorinnan”, in i femrummaren på 4 trappor. Om hon var änka efter eller skild från ”doktorn” framgår inte. Av någon anledning var hon omyndigförklarad, och det fanns en advokat som skötte hennes affärer. Hon hade en son som var född 1954 men som inte bodde hos henne. När hon var i 50-årsåldern (1973-74) började grannarna klaga över att de blev störda av livet i hennes våning. Det yttrade sig i högljudda skrik och ibland verkade det som det förekom slagsmål både på dagtid och om nätterna. Grannarna klagade och styrelsen hade kontakt med såväl henne som med advokaten, som hade fullmakt att sköta hennes affärer. Det var uppenbart att alkohol och umgänge med diverse ”herrar” förekom i ”doktorinnans” lägenhet.

Den stora dramatiken inträffade natten till den 11 mars 1975, då en brand utbröt i lägenheten. Branden uppmärksammades av några Securitasvakter, som tillkallade brandkåren. Brandmännen bröt sig in i huset, väckte en del grannar och tog sig upp till fjärde våningen dit de lokaliserat branden. Eftersom ingen svarade på ringsignalerna fick man lyfta av ytterdörren för att ta sig in. Innanför dörren fann de tre personer, till synes medvetslösa, liggande på golvet. Ambulanser tillkallades och två personer fördes till Sabbatsberg och en till Serafen (Serafimerlasarettet).

De tre personerna var ”doktorinnan” och två män. Den ene, som vi kan kalla ”algeriern” var fullt påklädd, den andre, ”direktören”, var tydligen praktiskt taget naken. Även ”doktorinnan” var mycket lätt klädd.

Brandmännen kunde lokalisera elden till sovrummet längst in i lägenheten. Rummet var helt övertänt men elden kunde lätt släckas. Båda fönstren hade spräckts i värmen, vilket bidragit till att röken till stor del dragits ut den vägen, då det ej förekom mycket rökgaser i trapphuset.

Att de tres spritförtäring var en starkt bidragande orsak till branden kan man förstå, när man tar del av de polisförhör, som senare hölls med de inblandade. Alla tre har olika minnesbilder av vad som egentligen hände. Att även cigaretter eller tändare skulle vara en brandorsak är uppenbart. ”Algeriern” anklagade ”direktören” för att ha tappat sin cigarett i sängen, och ”direktören” påstod att ”algeriern” med vilje tänt på madrassen med stormlåga på sin tändare. Deras minnesbilder var vaga och varierande.

När jag läser utskrifterna av förhören med de inblandade, måste jag medge att jag hyser beundran för dessa kriminalare. Det måste ha varit omöjligt att skapa sig en bild av det som verkligen hände. Det gick inte heller att sätta rubriken ”mordbrand” på vad som skett och de inblandade kunde bara tacka ödet att de inte ställt till med större skada och att de undkommit med livet i behåll.

Försäkringar täckte kostnaderna för reparationer. Föreningen försökte få ”doktorinnan” vräkt, vilket dock lagen inte tillät. Hon bodde kvar tills hon avled den 4 juli 1981. Hon fick inte tillgång till någon vård för sin alkoholism, varken på Beckomberga, Mariakliniken eller via Socialvården. Inte heller tog hon tydligen lärdom av den hemska upplevelsen med branden, för även åren efteråt fram till hennes död präglades av ”dåligt leverne”. Vid ett tillfälle tömde en av hennes manliga vänner ett helt paket tvättmedel i badkaret och spolade på vatten för att han och hon skulle ta ett gemensamt bad. Det åsamkade en översvämning, som drabbade Anna Rönne i våningen under. Men det är en annan historia.

Vi som bor i huset i dag kan glädja oss åt att här råder lugn och ro och att vi är goda grannar. Till sist måste jag uttrycka min stora beundran för den dåvarande styrelsen med Ingemar Karlemo som ordförande för allt de gjorde för att trivseln skulle få råda i huset på nytt.

Ovanstående historik bygger på ett föredrag hållet av Britt Levin vid föreningens årsmöte 2011.